"At the end of winter 2005, David Maisel traveled to a small city in Oregon. He was there to locate an old psychiatric hospital - a building now housing violent criminals - because the hospital held some thing that interested him. Upin arrival, he met with the head of security, who already knew shy Maisel had come. The two of them walked down a nearby corridor, where Maisel was shown what he'd been looking for. It was an isolated room behind a locked door - smaller, less official, than expected. Within it was the Library of Dust."
För ett par år sedan köpte jag den spektakulära boken "Library of dust" av fotografen David Maisel. Den skildrar något så hemskt som kopparkapslar innehållande kremerade rester av patienter från ett statligt psykiatriskt sjukhus, Oregon State Insane Asylum. Visst är den läskig, men, samtidigt är den otroligt fascinerande och vacker! 1913 började institutionen kremera kvarlevorna av patienter vars familjer inte ville veta av dem. Deras aska förvarades i kopparkapslar och flyttade in i ett litet rum, där de staplades på hyllor. Begreppet "library" är träffande och förmodlingen ett försök till ordning av kaos, och det irrationella. Kapslarna i sig ändras ständigt, då de reagerar kemiskt med askan och bildar mineraler i olika färger och former. Jag kan inte sluta fundera över vad som gör att vissa kapslar har så mycket mer mineral på sig än andra. Trots tidsspannet (1913-1970) har vissa äldre kapslar utvecklats mindre än nyare. Patienterna får nu, genom boken och dess dokumentation, upprättelse gentemot samhället.
photo by David Meisel